Jag har inte riktigt vant mig än. Det känns konstigt att räkna med kronor, att säga hej istället för ciao och att vara tillbaka i det gamla flickrummet.
Jag landade på Arlanda sent på lördagskvällen efter en lång flygresa med mellanlandning i Amsterdam. Jag hade inte tid att spana in den- vad som enligt en vinkännare skulle vara en mycket vacker flyplats eftersom första flighten var försenad och det var lite tid att byta. Istället ägnade jag mig åt att nästan tappa nya skor och bära tungt handbagage.
Min kvinnofamilj mötte mig på flygplatsen i Sverige, jag var glad att se dem men redan efter två dagar har jag tröttnat på min upp- och nedvända familjesituation och att behöva anpassa sig till andras rutiner.
Den sista veckan blev ändå en bra vecka. Solen sken för det mesta, jag smakade viner, åt glass och flanerade de trånga gaterna. Inhandlade saker, gick mina sista dagar i skolan och umgicks som vanligt allra mest med Nicole.
Vi begav oss till Central Park på onsdagskvällen där vi mötte upp nyblivna 21-åringen Emma och hennes italienska pojkvän Jacopo med heltokigt hår. Vi hade roligt ända tills jag upptäckte förlusten av min plånbok och de sista dagarna fick jag leva på lånade pengar.
På fredagen var det midsommarfirande för en del och antimidsommar för oss andra. Jag packade och fixade, vinglade fram på cykel i stress, på enkelriktade gator i motsatt riktning, krockade lite med en annan cyklist och var i största allmänhet väldigt ofokuserad och disträ. För första gången pratade jag enbart italienska med mina mäklare och vi kom överens om det sista praktiskt inför min avresa. Det kändes otroligt bra och jag insåg att jag faktiskt har lärt mig att förstå ett helt nytt språk, hyfsat brukligt på mindre än sex månader.
Så kom slutligen dagen D, jag vaknade tidigt efter knappt fem timmars sömn och packade ner det sista. Nicole kom över framåt halvelva med en våg, mina grammatikböcker och en påse russin. Underbara Nicole!
Det var varmt, så varmt att hela kroppens porer öppnade sig och man svettades på de mest otänkbara ställena. Vi åt frukost på ett litet café vid den lilla piazzan nära min bostad, lyxade till det med både juice och brioce och satt länge, länge och lyssnade på italienarnas tjatter. Vi såg världens sötaste italienska pojke, lite lik han som spelar i Livet är underbart, La vita è bella, fast yngre och med de mest enastående nyfikenhetsögonen jag någonsin sett. Som Frodo i Sagan om Ringen sa Nicole och det var nog sant.
Sen kom även Olof, det var dags att lämna Via Dello Sprone för gott och de hjälpte mig med bagaget till Sitastationen där jag skulle ta bussen till flygplatsen. Där tog vi avsked och de vinkade adjö när bussen rullade iväg.
Jag är glad att jag lärt känna folk som Nicole och Olof. Extra glad är jag över att Nicole bor i Stockholm och att vi kan ses när också hon har återvänt från Italien. För nu hägrar Sverige! Nu ska jag styra upp mitt liv, komma på vad jag ska göra i höst och hitta ett jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar