Veckoslut med lillasyster

Den senaste veckan har varit en aningen upp och nedvänd, bra men lite konstig.



Fredagen var sista dagen för Hulda i skolan, på lördagen skulle hon återvända till Strömsnäsbruk någonstans i Småland. Som avslutning gick vi till Casalinga, en trattoria vid Santa Spirito där vi åt traditionell fiorentinsk husmanskost och gick servitören på nerverna med att envist sitta kvar och vänta på en secondi piatti han hade glömt bort att vi ville ha.
Det slamrade i det italienska köket, maten tillagades av husmödrar med förkläde och äldre män med kulmage och kockhatt, de slafsade i sig maten mitt uppe i sina bestyr och jag kan inte låta bli att tycka om det!

Lördag
Dagen därpå sammanstrålade jag och Linnea med Nicole på Santa Maria Novellas tågstation.



Fortfarande morgontrötta tog vi tåget till Bologna. I restaurangvagnen köpte vi cappuccino och smusslade i oss vår medhavda frukost.



Bologna är inte som Florens. Husen är färgglada och staden byggd för människor att verkligen leva i.



Lördagsmarknaden är något utöver det vanliga! Det kryllar av människor, kommersen är i fullgång och vare sig man vill göra secondhandfynd, förvandla sig till indisk maharadja eller inhandla köksgeråd kan man göra det där.



I flera timmar strövade vi omkring bland stånden, fötterna värkte och kroppen kändes mörbultad. Fyndade mest gjorde Nicole, men både jag och Linnea kom över lite av varje. Bland annat inhandlades ett par blommiga haremsbyxor och trosor för 1 Euro/paret.

Hem till Florens tog vi billigaste regionaltåget, fastnade i Prato på ett tåg fullt med oavslappnade människor och italiens egna skinheadcrew som tydligen hade en grej för midjeväskor. Jag var faschinerad.
När vi äntligen var tillbaka på känd mark lånade jag Nicoles cykel och susade iväg i senkvällen på jakt efter tobak och vin. Kvällen avslutades med vår nya favoritsysselsättning: vattenpipa på Nicoles balkonggolv, med rödvin och musik.

Söndag
Tanken var att vi skulle åka till havet. Vi vaknade tidigt och var mitt uppe i förberedelserna för en dag på stranden då Nicole ringde och meddelade att Valerie, tjejen med bilen var sjuk. Inget Viareggio alltså och smått uppgivna över tanken på en dag i ett kvalmigt Florens bestämde vi oss för att ses ändå.

Vi köpte frukt och massa vätska och begav oss till en park i stadens utkanter. Det var vi och sydamerikaner på söndagspicnic.





Vi spelade strandtennis och gick in för det för fullt. Sju bollar i luften blev rekordet och jag tror att vi har det i blodet.



Eftersom stället med vad som sägs ha stans bästa pizza var stängt blev vi tvungna att göra egen. Golvet fylldes av utbakad pizzadeg och jag kände mig lite som en afrikansk mama där jag satt på huk och pillade med fyllningen.
Men mätta och belåtna blev vi i alla fall.